Nu sätter datorn takten åt oss, och den är omänsklig.

Kommer ni ihåg när man alltid kunde skylla på datafel? Det var inte så dumt, eller hur. Allt som gick snett kunde man skylla på datorn. Det var självklart att himla med ögonen i samförstånd när något blivit felbokat, förväxlas eller tappats bort. Datorn, förstås! På sjukhuset, på bensinmacken eller på hotellet.

Det var på den gamla goda tiden när det fortfarande fanns telefonkataloger i alla hem. När man skickade upp en patient till röntgen för att röntga en trasig höft på kvällen från akuten så kom hen tillbaka med de fysiska röntgenbilderna instuckna under huvudkudden. På den tiden var vi människor kungar. Vi visste och kunde saker, vi hade auktoritet. Datorerna var våra opålitliga slavar, som kunde vara bra för enklare uppdrag.

När slutade vi skylla på datorn? Jag tror det började med datorjournalerna. Sjukhus efter sjukhus, vårdcentral efter vårdcentral och hela landsting stoppade in sina journaler i datorn. Röntgenarkivet lades på datorn. Först ett motstånd: det kan aldrig vara lika bra som riktiga plåtar!

Nu läggs även patologibilder över digitalt. Del efter del av sjukvården förs in datorernas värld. Och det finns ingen väg tillbaka. Milliardsatsningar har gjorts, arbetssätt har ändrats, enorma mängder data har förts över.

Nu kan vi inte skratta åt datorerna längre, för de äger oss. Det är inte längre vi som är kungar, det är datorerna. Jag gör få saker under en arbetsdag utan att använda datorn på något sätt.

Vi himlar inte längre med ögonen utan får ont i magen av datorfel: virus, hackerattacker och systemkollapser som kan tvinga sjukhus att stänga operationsavdelningar.

Datorerna är kungar, och vi har blivit deras lakejer. Vi har förlorat vårt självförtroende och auktoritet. När vi pratar med våra patienter har de redan läst sina labbsvar. De har googlat sina symtom, de har långa utläggningar om vad de lider av. Vi har svårt att komma till tals. Ingen är längre imponerad av en läkarutbildning från 1990-talet. De skiter väl i vad det stod i mina gamla böcker. De läser sin journal. De ifrågasätter sin behandling, redan innan de prövat den. Ringer tillbaka till rådgivningen veckan efter besöket och undrar om de inte kan få något annat i stället.

Man ska vara på hugget hela tiden och ständigt omvärdera om man inte kan få något mer och bättre. Förväntningarna på sjukvården har aldrig varit större. Vi har aldrig jobbat hårdare. Men tveksamt om vi får mer gjort.

Jag tycker det är synd att vi inte kan skylla på datorn längre. För någonstans i denna sköna nya värld så är det svårt att hinna med all ny tillgänglig information, alla mejl, alla frågor och meddelanden. Förr var det människan som var normen, och vi satte takten. Nu sätter datorn takten åt oss, och den är omänsklig, vi hinner inte med.

Så vi skyller på oss själva i stället, den mänskliga faktorn. Vi blir utbrända, får kroniskt utmattningssyndrom, ADHD, eller alla tre samtidigt.
Och alltihop är datorns fel.

Gästkrönika, Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad, Dagens Medicin Nr 36/21 onsdag 8 september 2021.

Visst ska vi ha ruljans på vårdcentralen, men det finns gränser.

Klockan i väntrummet ska gå några minuter efter, så ingen blir sur om man är lite sen. Klockan på mottagningsrummet ska gå några minuter före, det underlättar för att runda av tid. Tricket som sägs ge 5 minuter magisk tidsvinst vid varje besök var det första jag fick lära mig som läkarstudent med praktik på vårdcentral.
Allting verkade handla om att vara snabb. Min handledare arbetade med fyra parallella spår: ”Nr 1,2,3 och 4 kan komma med”. Nummerlapparna delades ut i receptionen, på given signal skulle nu alltså fyra i taget ta sig in på varsitt undersökningsrum. Om nr 3 råkade vara en långsam rullatorgångare som tog 10 minuter på sig in till rummet kunde nr 1 och 2 bli bedömda under tiden. Om nr 2 då behövde kränga av sina stödstrumpor kunde kanske nr 4 avhandlas medan strumpprocessen pågick.

Japanska ögonläkaren Akahoshi Takayuki har opererat katarakt på 1 minut och 29 sekunder. År 2014 gjorde han 9 541 operationer. Det sägs vara världsrekord. Om det blev bra är det förstås en bedrift, minst sagt. Men finns det ett världsrekord för ”trötthet sedan 6 månader”?

Ibland blir jag skeptisk till tidspressen. Visst ska vi ha ruljans på vårdcentralen, men det finns gränser, och de ligger inte enbart hos personalen. Patienterna, kanske äldre och sjuka, ska ta sig in på rummet, känna sig uppmärksammade, hinna få ett visst förtroende, kanske ta sig upp och ned från en brits, vara delaktiga i beslut. Till skillnad från personalen har de sällan rutin i sin roll. Om det blir svårare för oss att uppfatta allting rätt på kortare tid, hur mycket svårare blir det inte för patienten? Överdriven forcering ger missnöje, missuppfattningar, och kanske snart ett nytt besök för samma sak.

Statistiken tar dock inte hänsyn till om besöket är onödigt. När Elsa, 86, har hittat ett antal nya hudförändringar, fått det värre med yrseln och behöver en läkemedelsgenomgång, får hon boka flera rätt korta tider på olika dagar till olika läkare. Dottern, som jobbar fem mil därifrån, tar ledigt en halvdag för att skjutsa in henne varje gång. Man hade kunnat tänka sig att en enda, men dubbelt så lång, tid hade varit både bättre och effektivare för alla. Med det blir på något vis sämre i räkenskaperna och brukar sällan gå att få till.

Varje möte har också en startsträcka, en viss tid som går åt till att läsa journal, hämta patienten, presentera oss. Det är vanskligt att korta startsträckan för mycket, när jag gjort det har jag börjat reda i sådant som redan varit utrett, eller missat väsentlig bakgrundsfakta. Nej, det smartaste sättet att spara tid på vårdcentralen är att redan känna patienten och dess historia. Kontinuitet. Fast läkarkontakt i primärvården. Både professionen och patienterna vill ha det, varför får vi inte till det? Effektiviteten är bara en av fördelarna, men den borde tilltala organisationen? Personalens tid är förmodligen vårdens dyrbaraste resurs. Vi kan inte ägna den åt onödiga startsträckor och forcerade patientmöte. Läkekonstens orm biter sig själv i svansen.

Gästkrönika, Linus Källgård, underläkare, Varberg. Dagens Medicin Nr 34/21 Onsdag 25 Augusti.