Nu sätter datorn takten åt oss, och den är omänsklig.

Kommer ni ihåg när man alltid kunde skylla på datafel? Det var inte så dumt, eller hur. Allt som gick snett kunde man skylla på datorn. Det var självklart att himla med ögonen i samförstånd när något blivit felbokat, förväxlas eller tappats bort. Datorn, förstås! På sjukhuset, på bensinmacken eller på hotellet.

Det var på den gamla goda tiden när det fortfarande fanns telefonkataloger i alla hem. När man skickade upp en patient till röntgen för att röntga en trasig höft på kvällen från akuten så kom hen tillbaka med de fysiska röntgenbilderna instuckna under huvudkudden. På den tiden var vi människor kungar. Vi visste och kunde saker, vi hade auktoritet. Datorerna var våra opålitliga slavar, som kunde vara bra för enklare uppdrag.

När slutade vi skylla på datorn? Jag tror det började med datorjournalerna. Sjukhus efter sjukhus, vårdcentral efter vårdcentral och hela landsting stoppade in sina journaler i datorn. Röntgenarkivet lades på datorn. Först ett motstånd: det kan aldrig vara lika bra som riktiga plåtar!

Nu läggs även patologibilder över digitalt. Del efter del av sjukvården förs in datorernas värld. Och det finns ingen väg tillbaka. Milliardsatsningar har gjorts, arbetssätt har ändrats, enorma mängder data har förts över.

Nu kan vi inte skratta åt datorerna längre, för de äger oss. Det är inte längre vi som är kungar, det är datorerna. Jag gör få saker under en arbetsdag utan att använda datorn på något sätt.

Vi himlar inte längre med ögonen utan får ont i magen av datorfel: virus, hackerattacker och systemkollapser som kan tvinga sjukhus att stänga operationsavdelningar.

Datorerna är kungar, och vi har blivit deras lakejer. Vi har förlorat vårt självförtroende och auktoritet. När vi pratar med våra patienter har de redan läst sina labbsvar. De har googlat sina symtom, de har långa utläggningar om vad de lider av. Vi har svårt att komma till tals. Ingen är längre imponerad av en läkarutbildning från 1990-talet. De skiter väl i vad det stod i mina gamla böcker. De läser sin journal. De ifrågasätter sin behandling, redan innan de prövat den. Ringer tillbaka till rådgivningen veckan efter besöket och undrar om de inte kan få något annat i stället.

Man ska vara på hugget hela tiden och ständigt omvärdera om man inte kan få något mer och bättre. Förväntningarna på sjukvården har aldrig varit större. Vi har aldrig jobbat hårdare. Men tveksamt om vi får mer gjort.

Jag tycker det är synd att vi inte kan skylla på datorn längre. För någonstans i denna sköna nya värld så är det svårt att hinna med all ny tillgänglig information, alla mejl, alla frågor och meddelanden. Förr var det människan som var normen, och vi satte takten. Nu sätter datorn takten åt oss, och den är omänsklig, vi hinner inte med.

Så vi skyller på oss själva i stället, den mänskliga faktorn. Vi blir utbrända, får kroniskt utmattningssyndrom, ADHD, eller alla tre samtidigt.
Och alltihop är datorns fel.

Gästkrönika, Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad, Dagens Medicin Nr 36/21 onsdag 8 september 2021.