I rådande lågkonjunktur är det åtminstone glädjande att prioriteringsfrågan kommit upp på agendan igen. Sex psykiatrer från Skaraborgs sjukhus skrev i januari en ypperligt välskriven debattartikel med huvudbudskapet att när vården måste spara, bör man börja med ”LMV” innan man skär ned kärnverksamheten. LMV, eller Luftslott av Meningslös Verksamhet, lägger regionerna ofantliga summor på, utan att det ger någon större nytta.

Som exempel nämns Västra Götalandsregionens 600 ”utvecklare” (som ofta snarare är invecklare – under pandemin stod vårdpersonalen för nödvändig utveckling och anpassning, ”med (tack vare?) obefintlig inblandning av regionens utvecklare”).

Ett annat nytt begrepp, som fått mer internationell och vetenskaplig spridning, är ”Time Needed to Treat”, myntat av svenska allmänläkaren och forskaren Minna Johansson i artikel publicerad i BMJ. Poängen är kortfattat att när man försöker mäta och jämföra olika vårdåtgärders effektivitet är det relevant att också väga in tidsåtgången, eftersom vårdpersonalens tid är begränsad och bör läggas där den gör störst nytta. Åtgärder som kan låta bra, till exempel att screena för och behandla diverse åkommor i tidigt stadium eller att ge mer förebyggande livsstilsråd, kan i många fall sänka nettokvaliteten på vården – eftersom det hela tiden finns en alternativkostnad, något som vi kunde ha ägnat oss åt i stället, som kanske vore mer effektivt.

Fler och nya åtgärder, riktlinjer, rutiner och behandlingar införs ofta med en munter men ogenomtänkt optimism, utan hänsyn till vad det tränger undan, och för att följa allt krävs 27 timmars arbetsdag enligt en studie från primärvården i USA. Jag tänker på detta när jag tar av mig ett visir. Regionen mailade nyss ut en påminnelse om det korrekta förfarandet, vilket man (LMV?) tydligen skapat en rutin för. Att ta av sig ett visir görs i nio steg, inkluderande fem olika spritningar, mekanisk bearbetning, påtagning och avtagning av engångshandskar samt ytdesinficering av rostfri rullvagn eller bricka att sedan lägga visiret på. Tanken är god, men skulle jag följa den här rutinen ihop med övriga rutiner vid ett 15-minuters besök på vårdcentralen, skulle knappt någon tid återstå till själva patientmötet. Det skulle bli ett mycket större patientsäkerhetsproblem än visir-smitta efter enbart en enkel spritning.

Orimligheten skapar en paradox: vårt jobb blir inte att följa givna riktlinjer, utan att med professionellt omdöme välja ut vilka vi kan strunta i. Tidigare har jag ofta haft dåligt samvete för detta, men jag inser nu att jag snarare följt dem alldeles för mycket.

Även i fortsättningen kommer jag inte ta av mig visiret på korrekt vis, inte behandla alla små solskador i huden i tidigt skede, inte gradera och registrera alkoholvanor under rätt sökord i journalen hos alla med högt blodtryck. Låt oss kalla det professionell olydnad. All prioritering innebär att prioritera bort, och för det skall man inte känna dåligt samvete utan en professionell stolthet.

Linus Källgård, ST-läkare i allmänmedicin, Region Halland, Dagens Medicin, onsdag 8 februari 2023.