Hem » Okategoriserade » Ben som börjat brusa och porla som bäckar

Ben som börjat brusa och porla som bäckar

I mitt yrke är samtalet nästan allt. Åtminstone den viktigaste biten i diagnostiken, och en förutsättning för samarbete och behandling. Men precis som med annan diagnostik kommer anamnesen med felkällor och fallgropar, artefakter och bifynd, interferenser och högst individuella referensvärden. Det är inte alltid lätt att på begränsad tid sätta ord på känslor och symtom.

En inte helt ovanlig symtompresentation är ”Något är det!” Ibland tar det i princip stopp där och det är hopplöst att pressa fram en mer detaljerad beskrivning. Ja/nej frågorna, som man på utbildningen får lära sig att undvika, måste till slut fram för att utesluta det mest akuta och förhoppningsvis grovt ringa in a kärna.

Andra kör med liknelser. Det är bakhuvuden med bilkö. Ryggar med inneboende hackspett. Magar som svalt en elvisp. Ben som börjat brusa och porla som bäckar. Hela kroppar med strömavbrott.

Ytterligare andra går direkt på tilltänkt mekanism. Det känns som att en nerv är i kläm, som stopp i lymfan, som en propp i armen, som att kotor har halkat ur led. Det blir lite som Jeopardy – patienten föreslår diagnosen och jag försöker gå baklänges och fånga symtomen.

Ett helt annat fenomen är blånekarna som helt vägrar erkänna de symtom de sökt för. Oftast är de cirka 4 eller cirka 94 år gamla. Man ser hur medföljande anhöriga plågas, när patienterna med bestämdhet hävdar att de aldrig haft det minsta ont och det inte alls är något fel och ingen undersökning eller hjälp över huvud taget behövs. Ibland kan blånekarna genomskådas, ibland har de tvärtom helt rätt, eller så blåser de oss. Men hur långt ska man gå, med att avslöja symtom hos den som anser sig frisk?

Till detta kommer över- och underdrifterna. Sökorsaken ”helt upphörd blodcirkulation” kan betyda frusenhet sedan två år, medan en som ”vaknat lite vissen” och artigt köat i väntrummet kan ha en större pågående hjärtinfarkt. En sexårig avslöjade nyligen sitt missnöje över symtomredogörelsen på besöket: ”Men mamma, ta i nu, som pappa sa att du skulle göra!”

Nu har jag inte ens tagit upp jätteämnet språkbarriärer (inklusive lokal dialekt, som också krävt tolk i vissa fall), patienter som vill men inte kan höra, patienter som kan men inte vill höra, vårdpersonal som kan men inte vill höra, eller inte ges tid att lyssna. Patienter som pratar oavbrutet genom hela besöket och lite till, eller de som inte vågar berätta det som egentligen var viktigast. De som behöver skriftlig information, vilket nästan aldrig hinns med.

Det finns alltså många felkällor, och det märks. Jag träffar varje vecka patienter som inte hängt med på att mediciner skulle ha satts in eller ut, eller som har tre mediciner för hjärtsvikt utan att veta att de har hjärtsvikt. Samtidigt som jag undrar hur mycket jag själv och mina patienter missförstår, funderar jag på om patientsamtalet verkligen fått den prioritet det förtjänar i utbildningen och i verksamheterna. Men hur klurigt det än kan vara att tolka dessa unika berättelser är det en ynnest att få ta del av dem.

Dagens Medicin, Nr 25-33/21, Onsdag 23 Juni, Gästkrönika, Linus Källgård, AT-läkare, Varberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s