Att som kristen missa påsknattens mässa är som för en fotbollsintresserad att missa VM-finalen. Men påsken visar vikten av att kunna vila också i tomhet, tystnad och sorg.

Idag kommer i kyrkor runt om i världen prästen, efterliknande Kristus, falla på knä inför någon eller några av sina församlingsmedlemmar och tvätta deras fötter. Skärtorsdagens liturgi, med den betydelsemättade fottvagningen, utgör startpunkten för påskens drama. Ett drama som börjar med en intim måltid, fortsätter med våld och död, för att till sist mynna ut i livets triumfatoriska seger över döden.

Det är ett drama som, år efter år, gestaltas i kyrkans liturgi. I år dock med en stor skillnad: dramat kommer att ta form i nästan helt tomma kyrkolokaler. En stor plåga för många troende. Som någon uttryckte det någon gång: ”Att som kristen missa påsknattens mässa är som för en fotbollsintresserad att missa VM-finalen.”

Pandemin har tvingat oss att avstå från många saker. Att som kristen fysiskt inte kunna delta i firandet och gestaltandet av det som den kristne ser som världens centrum och den händelse som omdanat kosmos i dess grundvalar, Guds söndersprängande av dödens portar. Är en av corona restriktionernas mer svåraccepterade konsekvenser. Samtidigt visar oss påsken, särskilt om vi läser den i ljuset av pandemin, vikten av att kunna vila också i det osäkra, det plågsamma, i tomhet, tystnad och sorg.

Det är ingen slump att påsken ofta beskrivs som ett drama. Det som på skärtorsdagen tar sin början, i en gudstjänst som traditionellt gestaltad inte har något riktigt slut utan liksom sömlöst går över i långfredagens sorgtyngda liturgi, är inledningen på ett händelseförlopp som bör förstås som ett enda sammanhängande skeende.

Precis som i ett drama, eller i en symfoni, bildar påskdagarna ett sammanhållet helt. Varje akt måste förstås som en del av helheten. Samtidigt, när man genomlever dramat eller lyssnar till symfonin måste man låta varje akt eller varje sats ta sin tid. Varje akt har sin funktion, sin plats i helheten. Man kan inte hasta sig igenom ett drama. Den som bara läser första och sista akten av ”Hamlet” kommer inte förstå mycket av den plågade prinsens kval. Eller förstå storheten i Shakespeares mästerverk.

Ändå är det en ständig frestelse när vi står inför påskfirandet att vilja skynda förbi lidandet och döden som långfredagens och påskaftonens akter innehåller. Vi tenderar att direkt vilja fröjda oss över sista aktens uppståndelse. Men är det något som pandemin tvingat oss till så är det att acceptera det som uttrycks i påskens mellanakter.

Lidandet, det som uttrycks i långfredagens akt, har förvisso alltid varit djupt meningsfullt för de flesta. I många församlingar är långfredagens tunga gudstjänst en av årets mest välbesökta. Att Gud lidit tillsammans med människan är en av kristendomens mest trösterika tankar. Snarare är det påskaftonens akt, den där Gud faktiskt är död, som vi gärna vill hasta förbi.

Att vila i tanken att Gud lidit tillsammans med var och en av oss är inte särskilt svårt. Det ger det till synes meningslösa lidandet en oväntad meningsdimension. Långfredagen kan vi genomlida. Men påskaftonen, den fullständiga gudsövergivenheten, Guds stora tystnad, att Gud själv, livets upphovsman, är död och begraven, det är en akt betydligt svårare att vila i.

Och är det inte där, i påskaftonens mellanläge, i detta märkliga tillstånd av förlamning och stumhet, i ett slags ängslig väntan på uppståndelsen, som vi befunnit oss så länga nu? Pandemin har skapat en permanent påskafton. Och det är ett svåruthärdligt tillstånd, som vi nu fått mer än all önskvärd övning i att vara i.

Så även om det är nödvändigt att kunna genomleva varje akt av dramat, låt oss inte glömma att det är sista akten som lyser upp och ger dramats helhet dess mening. I påskens mellanakter ser vi allt det värsta med mänskligheten i full styrka. Institutionell orättvisa, våld, maktmissbruk, svek, feghet, ren och skär dumhet. Och under påskaftonen det onda med stort O: själva dödens totala tomhet. Men i och med påskdagens uppståndelse förvandlas allt detta, själva dödens hopplöshet, till en hoppets källa.

Kanske kan vi redan ana sista aktens ljus. Just nu kan vi dock inte göra mycket annat än att försöka vila i stumheten.

John Sjögren är kulturskribent, kritiker och författare, Svenska Dagbladet, Kultur, Torsdag 1 april 2021.