Dans är roligt, socialt och håller oss i form. Den kan också utveckla oss emotionellt och motoriskt – och förbättra vårt minne. Enligt Hanna Poikonen, doktor i neurovetenskap, ger dans en chans till lek i en annars ständigt uppkopplad tillvaro.

Forskningsfältet ”Neuroscience of dance”, dansens neurovetenskap, är ett relativt nytt, men växande fält. En av de forskare som intresserar sig för hur egen dans och samspel på dansgolvet påverkar hjärnan är dansaren Hanna Poikonen.

I maj 2018 disputerade hon med den neurovetenskapliga avhandlingen ”Dance on cortex” vid Helsingfors universitet. Avhandlingen bekräftar tidigare forskning som visat att dans utvecklar de delar i hjärnan som styr motorik och hörsel.

-Dansen är ett nedkok av livets alla sidor. När vi dansar rör vi på oss, samarbetar, är kreativa, löser problem, upplever musikens rytm och får kontakt med vår egen och andras kroppar, säger Hanna Poikonen.

Än så länge finns det få studier som undersöker vad som händer i hjärnan på en dansare under tiden hen dansar, eftersom det saknas tillräckligt avancerad teknik för att mäta hjärnaktivitet av den typen av rörelse.

I sin avhandling tog Hanna Poikonen därför vägen via spegel-neuroner, genom att studera och jämföra professionella dansare, musiker och personer utan erfarenhet av dans eller musik medan de tittade på ett danstycke.

Spegelneuroner är en nervcell som avger impulser när en person utför en handling, men impulser avges även när personen ser handlingen utföras av någon annan. Att titta på dans kan alltså antas ge samma hjärnaktivitet som att själv dansa.

En av de viktigaste slutsatserna i Hanna Poikonens forskning är att dansarna uppvisade en förbättrad så kallad theta-synkronisering. Den är kopplad till känslo- och minnesprocesser, och har stor betydelse för mellanmänsklig interaktion och empati.

-Dans gör att vår förmåga att definiera våra egna och andra människors känslor förbättras samtidigt som vårt minne stärks, speciellt det som är kopplat till känslor. Det i sin tur främjar självkännedom, förståelse för andra och skapandet av sociala band, säger Hanna Poikonen.

En känsla som förknippas med dans är ”flow”, alltså det tillstånd då ens uppmärksamhet ökar och centreras till en specifik aktivitet. Man kan också uttrycka det som att man blir helt uppslukad, och att allt runt omkring verkar upphöra. Det beror på att aktiviteten i den delen av hjärnbarken som sköter logisk deduktion och detaljerad observation minskar, vilket ger större möjlighet för kreativitet och avslappning.

Att befinna sig i flow är härligt och belönande för människan – men också nyttig, menar Hanna Poikonen.

-En hälsosam hjärna är en dynamisk hjärna. Vår samtid är oerhört krävande kognitivt och koncentrationsmässigt sett. Vi gör ofta många saker samtidigt och får hela tiden stimuli utifrån. Att då uppleva ”flow” är ett avsteg från det.

Stunder av denna uppslukande känsla bidrar också till att variera hjärnans aktivitet, menar Hanna Poikonen.

-I dag tillbringar vi väldigt mycket tid sittandes, och vid datorn. Det har tagit oss längre ifrån våra egna fysiska upplevelser och vår förståelse för icke-verbal kommunikation med andra. Där kan dans göra skillnad, genom att återkoppla oss med kroppen och öva oss i interaktion som inte är verbal.

Känslan av flow kan uppstå både när man dansar själv och med andra. I pardans är det starkt kopplat till så kallad synkronicitet. Flera studier har visat att hjärnorna hos människor som dansar ihop kan ”kopplas” samman. De lågfrekventa hjärnvågorna hos utövarna anpassar sig då till varandra.

-De som har upplevt den här synkroniseringen beskriver det som om tanken och rörelsen blir till ett. Det som kommer ut, musiken eller rörelserna, är en enhet, i stället för bara sammanfogade delar.

Hanna Poikonen driver i dag WiseMotion, som erbjuder olika workshops, utifrån neurovetenskap och dans för lekmän, professionella dansare och personer med olika typer av sjukdomar som demens, Parkinsons sjukdom och stroke.

Under workshopens första 45 minuter leds deltagarna i improviserad dans, därefter får de lära sig vad som skett rent neurologiskt i deras hjärnor.

-Det är mycket lättare för människor att förstå vad som händer i hjärna och kropp precis efter att ha upplevt hur det kändes att dansa och ha kontakt med andra på det sättet.

Dans har också visat goda resultat som terapi och rehabiliteringsträning. Dansterapi kan exempelvis ge positiv effekt när det gäller upplevd livskvalitet, depression, ångest och kroppsuppfattning. Även balans och motoriska svårigheter kan förbättras via dans.

Men bortsett från hälso- och friskvårdseffekterna är chansen att ha roligt en lika stor anledning till att dansa loss, menar Hanna Poikonen.

-För de flesta av oss vuxna finns det inte särskilt mycket plats för lek, speciellt inte i vår moderna vardag. Därför är dansen viktig, så att vi som sällan leker får lov att göra det en stund, säger hon.

Maxime Persdotter Wallström, Social dansfeber, Svenska Dagbladet, Tisdag 8 januari 2019.