Vi ska inte hinna allt – sluta stressa till yogan

Stress för sakens egen skull. Det är vad allt fler ägnar sig åt. Och med det kommer övervikt och psykisk ohälsa. Det är helt enkelt dags att tagga ned  – och andas.

”Det är lite mycket nu, men det lugnar sig nog snart.”  En fras som omgående måste förpassas till kyrkogården för allmänna klyschor och moderna självbedrägerier. För stress är självförstärkande, eller det verkar vara fallet vid en besiktning av måendet hos oss i välfärdens Sverige.

Oavsett om det handlar om en ensamstående mamma, karriäristen, den arbetslösa, studenten eller pensionären så vittnar de alla om samma sak. Tiden räcker inte till. Pressen är för stor. Hur har det kunnat bli så här? Och för så många?

Själv brukar jag både försöka förpassa överflödskilon och minska stresspåslag genom att trycka upp pulsen på en träningscykel eller under en joggingrunda. Har funkat bra hittills.

Men eftersom omgivningen inte gör annat än yogar och mediterar, så var det hög tid att också ge också gruppandningen en chans. Efter bara några minuter i en sal med tända ljus stod det klart att allt egentligen handlade om att kunna stå på huvudet.

Övade därefter konstant för att nästa vecka stolt visa upp mina nya färdigheter. Den senige mannen från mattan bredvid knackade försiktigt på mina vader (som då var i hans ögonhöjd) för att sedan böja sig ned mot mitt blodfyllda ansikte och förklara: ”Det är ingen tävling.”

Det kom som en överraskning. Det mesta har nog ändå handlat om att mäta det man åstadkommer för att sedan jämföra det med andra. Inte alltid uttalat, men väl omedvetet eller i smyg. Och med den läggningen är det lätt att trycka på också när alla system skriker efter återhämtning. Och det är ofta lockande att hoppa över maten, trycka i sig ett par syltkakor och skynda för att hinna till yogan.

Med åren så har kilona också smugit sig på. Ofattbart, tills ledande fetmaforskare förklarade att stress och brist på återhämtning i kombination med processad skräpmat är de främsta orsakerna till övervikt.

Lägg därtill ett ökat generellt stillasittande. Och det gäller över nästan hela linjen.

Forskare vid Göteborgs universitet har i en studie visat att bland 14-åringarna rör sig flickorna 24 procent mindre och pojkarna 30 procent mindre jämfört med år 2000. Detta medan skärmtiden alltjämt ökar.

Dessutom har andelen 13- och 15-åringar som rapporterar återkommande symtom på stress och psykisk ohälsa – som sömnsvårigheter, nedstämdhet och magont – fördubblats sedan mitten av 1980-talet.

Det finns mängder av utsatta barn, verklig oro, sorg, press och allmänt elände som många tvingas hantera, men det är gruppen självalstrande stressknarkare jag vill åt. Vi som håller med om att det är helt sjukt att dygna med Fortnite och en platta Red Bull – för att sedan bli stressad över skolan – men som ändå inte mäktar med att sätta stopp.

Hur ska vi hinna med allt? Orka?

Svaret är enkelt. Det ska vi inte. Vi ska inte hinna med allt, utan välja.

Nytt år innebär nya möjligheter. Jag ska andas mer, tävla mindre och hoppa över kakorna. Stress är så 2018.

Erica Treijs, ”Vi ska inte hinna allt – sluta stressa till yogan”, Sverige Nyheter, Svenska Dagbladet, Måndag 7 januari 2019.